Nästa ledare får inte bli en svag kompromiss - EU-kommissionens nästa ordförande måste tas från ett av de stora länderna, eller åtminstone från ett medelstort. Jean-Claude Junckers ordförandeskap har visat problemet med en svag kompromisskandidat med begränsade erfarenheter som statsman, skriver Europaparlamentarikern Jasenko Selimovic (L).
Vid Europaparlamentets senaste sammanträde i Strasbourg levererade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, för sista gången, sitt årliga "state of the union-tal". Det vaga och oengagerade talet saknade såväl högt ställda mål som ambitiösa idéer kring hur EU:s många allvarliga problem skulle kunna lösas. Junckers sista tal till oss parlamentariker visade åter igen nackdelarna med att ha en svag kompromissordförande från ett litet medlemsland.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Talet ska efter amerikansk förebild ge medborgarna i EU en fingervisning om vart unionen är på väg och vad som åstadkommits sedan sist.
Dessvärre hade Juncker ingen lätt uppgift. Hans tid vid kommissionens roder har inte präglats av vare sig de genomgripande reformer som skapade den inre marknaden under Jacques Delors tid på 1980- och 1990-talen eller byggandet av den politiska union som kom på plats kring sekelskiftet under företrädarna Romano Prodi och José Manuel Barroso.
Tvärtom är det under Junckers mandat som EU ställts inför sin hittills största existentiella kris. En tid då populism och nationalism ifrågasätter den inre marknaden och den fria rörligheten av särskilt människor har kommissionens ordförande allt som oftast hamnat i ordkrig med enskilda medlemsstater. Italien fick höra att de borde jobba hårdare efter finanskrisen. Spanjorerna gick i taket när Juncker hade synpunkter på Katalonien. Hans kritiker fick också vatten på sin kvarn när Juncker visade sig lika undfallande mot USA:s president Donald Trumps oförblommerade protektionism som den ryske presidenten Vladimir Putins aggression på Krim.
Sedan Juncker tillträdde i november 2014 har EU också försvagats drastiskt.
Storbritannien har beslutat att lämna unionen, därmed försvinner den starkaste rösten för frihandel och öppenhet som också varit den starkaste allierade för små och öppna ekonomier som de nordiska.
En klyfta har öppnat sig mellan de äldre medlemsstaterna i västra EU och de nyare i östra. Främst har det handlat om migration och flyktingmottagande, men de högernationalistiska regimerna i Polen, Ungen och Slovakien ligger i ständigt krig mot den liberalism som inte minst Frankrikes president Emmanuel Macron står för.
Den uråldriga klyftan mellan södra och norra EU har också vidgats och hotar ständigt sammanhållningen inom Europaparlamentets två stora block, det konservativa EPP och det socialdemokratiskt socialistiska S&D.
Allvarligast av allt är kanske att de euroskeptiska krafterna lurar inom snart sagt alla nationella regeringar. Det är inte bara i Budapest och Warszawa som allt är EU:s fel. Tongångarna hörs även i Stockholm, Köpenhamn och Madrid.
De senaste fyra åren har vi alltså sett starka krafter hota sammanhållningen inom EU på flera plan. Samtidigt leds en av dess tre viktigaste institutioner, kommissionen, av en svag och allt mer ifrågasatt ordförande från ett litet, litet medlemsland.
Junckers tillsättning efter Europavalet 2014 var det första tillämpade förfarandet med en så kallad "spetskandidatur". Förfarandet var ett sätt att demokratisera valet av EU:s ledarskap och bygger på att det direktvalda Europaparlamentets majoritetsblock kan utse kommissionsordförande.
Det är gott och väl. EU har ett demokratiskt underskott och systemet med en spetskandidat ger de folkvalda ytterligare inflytande. Men spetskandidaturen innebär inte automatiskt att kandidaten har toppenspets.
Allt för ofta har organisationer som EU och FN försetts med svaga kompromisskandidater från små medlemsländer. Även om undantag finns, är det få statschefer eller toppolitiker från små länder som kan mäta sig med kollegor från de stora medlemsländerna. Ett lysande exempel i närtid är givetvis fransmannen Jaques Delors, vars tio år som ledare för kommissionen saknar motstycke i unionens 60-åriga historia.
Utan att nödvändigtvis nämna några namn är det uppenbart att nästa ordförande måste tas från ett av de stora länderna, eller åtminstone från ett medelstort. Och definitivt från något av de nettobidragande.
Det har gjorts förut och det har fungerat. Det behövs för att motverka de starka krafter som hotar att spränga EU inifrån. Till det duger ingen svag kompromisskandidat med begränsade erfarenheter som statsman.
Jasenko Selimovic (L)
Europaparlamentariker