Ni har bara er själva att skylla, Miljöpartiet - Miljöpartiet får sina lägsta siffror sedan 2006 och de har bara sig själva att skylla.
Vore det val i dag skulle det bli en rysare. Det skiljer bara 0,3 procentenheter mellan blocken. I praktiken är det dött lopp. Trots att det bara är Vänsterpartiets nedgång som är statistiskt säker innehåller Demoskops mätning många spännande förskjutningar om man ser över en längre tidsperiod.
Miljöpartiet får sitt lägsta stöd ända sedan september 2006. Partiet ligger farligt nära riksdagsspärren.
Nu lär de Gröna lika lite som KD åka ur riksdagen. Taktikröster torde rädda båda partierna kvar. Men för Miljöpartiet som så sent som i EU-valet 2014 var näst största parti, till och med större än Moderaterna, så måste nivån kring fyra procent vara en chockupplevelse. Nu när de fick makt kan de knappast ha räknat med att störtdyka mot avgrunden.
Men partiets problem är självförvållade. Det har gjort regeringsduglighet överordnad de egna hjärtefrågorna. De ställde upp på en migrationspolitisk tvärvändning som gick stick i stäv med deras egen politik. De gröna ställde upp på försäljning av Vattenfalls brunkol, tvärtemot budskapet inför valet. Partiet svajade dessutom om inställningen till fundamentalister i vintras. Visserligen offrades Mehmet Kaplan som minister, men det föreföll snarare vara Stefan Löfvens beslut än Gustav Fridolins. Och trots att det manliga språkröret inte insåg hur kränkta kvinnor kände sig, när det blev känt att en kandidat till partistyrelsen inte ville ta kvinnor i hand, så blev det ändå han som fick vara kvar i partitoppen. Medan kvinnan Åsa Romson offrades.
Att Jonas Sjöstedts V backar med 2,2 procentenheter är knappast något uttryck för politiska misstag. Förklaringen är att S och V är lite av kommunicerande kärl. Om än olika stora. När S går dåligt, får V besvikna S-väljare. Och när förtroendet för det största regeringspartiet ökar, vilket sker nu, återvänder de.
Socialdemokraternas framgång kan se ut som ett styrkebesked för Stefan Löfven. I någon mån är det ju det också. Men fortfarande ligger han bara trea när väljarna rankar partiledarnas förtroende. Anna Kinberg Batra etta, Annie Lööf tvåa.
Men regeringen fungerar allt bättre och kan gotta sig åt högkonjunkturens goda skördar. Dessutom framgångar som platsen i säkerhetsrådet och klättring i internationella rankingar.
Så sent som i maj i år var M större än S (25,5 mot 24,9) men nu leder S med hela sex procentenheter. Moderaterna får i dag en sämre siffra än i valet 2014. De positiva effekterna av partiets kursändring av migrationspolitiken är utraderade. Kinberg Batra framstår knappt som ledare för en allt sprickigare allians.
I stället är det flyktingpositiva Centern som har bästa dagsform. Man får gå ända till november 2006 för att hitta en högre opinionssiffra hos Demoskop än dagens.
På den andra migrationskanten har SD cirka 17 procent. Men det är notabelt att både M och SD backar även om tillbakagången inte är statistiskt säker.
På sistone har SD befunnit sig i permanent blåsväder.
Ska man utgå från tidigare skandaler kommer inte väljarna att överge partiet den här gången heller.
Men eftersom två av de tre skandalerna har antisemitiska inslag kan de vara långt värre än järnrören. De bruna rötterna verkar inte ha utrotats tillräckligt effektivt.