Som i ett trollslag blev alla blinda för ras - Hur många vita överklassfeminister har suttit bänkade framför HBO och tittat på torterade tjänarinnor för att slippa tänka på det förtryck som pågår i deras egen vardag? Lyra Koli sågar den hyllade serien "The handmaid’s tale".
Även tv-världen har sin kanon. Medan "Sopranos" och "Seinfeld" mer eller mindre automatiskt klassas som kvalitet, finns annat som anses vara "dålig smak", eller glättig underhållning utan större värde. I serien "Omvärderingen - tv-serierna ’alla’ missbedömt" påminner SvD Kulturs skribenter om serierna som missförståtts, missbedömts eller orättvist glömts bort.
Dystopier har blivit en alltmer populär genre för eskapism. Att frossa i fiktiva världar som framställs som värre än vår egen upplevs som lättande och roligt. Överdrivna versioner av förtryck och befrielse är kittlande och samtidigt lugnande, eftersom de ger en indirekt försäkran om att det mesta i vårt samhälle ändå är som det ska.
Fiktionen suger upp den gnagande känslan av ofrihet man redan lever med, och gestaltar den som något lättfattligt och svartvitt. Ofriheten är skurkarnas fel. Ofrihet är inte något som på ett grumligt vis genomsyrar hela ens varseblivning, självuppfattning och vardag. Ofrihet är något man bara spelar med i under dödshot.
"The handmaid’s tale" är ett av de senaste årens mest klockrena exempel på en sådan dystopi. HBO:s hyllade dramatisering i hittills tre säsonger (2017-) av Margaret Atwoods roman från 1985 skildrar en misogyn mardrömsframtid. En fundamentalistisk kristen sekt har efter en statskupp förvandlat USA till Gilead, en patriarkal diktatur där kvinnor inte får läsa, jobba, röra sig fritt eller ens fatta några beslut själva. Stigande infertilitet har motiverat införandet av handmaids, tjänarinnor, som våldtas i regelbundna ceremonier för ett påtvingat surrogatmödraskap. Med brutala omskolningsmetoder, elektriska kofösare och lemlästningsstraff har tjänarinnorna motats in i sina nya roller.
Tv-serien erbjuder en övertydlig provkarta av den liberalkapitalistiska samtidens föreställningar om frihet. Ofrihet: Militärkupp, fundamentalism, våldtäkt, stening och stympningar; men också anonymitet, ett stilla liv, religion och statliga monopol. Frihet: Alkohol, läppstift, att ligga runt, att göra karriär, kärnfamiljen, bilar, resor, spel och konsumtion. De som lyckas fly tar sig över till Kanada, ett Kanada ungefär som i dag men med uppenbart generösare flyktingpolitik, med andra ord en glorifierad version av Atwoods hemland.
Kritiker har påpekat att projektionen av förtrycket in i en fiktiv framtid aktivt skyler över Amerikas historia. Det var trots allt inte så många generationer sedan som vissa kvinnor faktiskt hölls som slavar, stympades, våldtogs systematiskt, sågs som mindre än mänskliga och förvägrades bildning, alltihop ofta i Guds namn. Men "The handmaid’s tale" utspelar sig i en postrasistisk värld, där alla som genom ett trollslag har blivit blinda för ras - seriens totalt missriktade försök att uppdatera romanen, som bara presenterar vita karaktärer.
Det som osynliggörs är ett förtryck som i högsta grad fortfarande pågår. Man kan fråga sig hur många vita överklassfeminister som suttit bänkade framför HBO i hem som städats av underbetald arbetskraft; kvinnor som kanske inte har tvingats dit med elektriska kofösare, men som trots det saknat bättre alternativ.
Romanen är på vissa sätt mer nyanserad än tv-serien. Det totalitära förtrycket gestaltas där ofta som vardagstristess, i kontrast till de otaliga splattriga våldsscenerna som fått tv-serien att anklagas för att likna tortyrporr. I romanen finns här och var spår av ett mindre svartvitt kritiskt tänkande. Som när huvudpersonen, Offred, reflekterar över att den yttersta makten egentligen inte finns i kontroll:
"Det handlar kanske inte framförallt om vem som kan äga vem, vem som kan göra vad mot vem och komma undan med det, till och med in i döden. […] Det handlar kanske om vem som kan göra vad mot vem och bli förlåten för det. Säg aldrig till mig att det är samma sak. "
Makten att bli förlåten är en del av ett subtilare men ständigt pågående förtryck, som inte lika enkelt kan bli till underhållning. Jag tänker på allting som män blir förlåtna för varje dag. Nu menar jag inte stening, stympning eller ens sexuella övergrepp, utan de miljoner mindre förseelser, som att inte ställa frågor, inte leva sig in i den andras situation, inte respektera någons kompetens och så vidare, som män ordlöst kommer undan med dagligen.
Den här förlåtelsen kostar någonting för de som känner sig manade att ständigt uppbåda den. Tur att sådana kvinnor åtminstone kan finna sin tillflykt i serier som "The handmaid’s tale", där de kan glömma sin vardag genom att titta på tjänarinnor som får sina ögon utstuckna. Men jag har en gnagande känsla av att det inte är så man ser rakt på patriarkatet.
"The handmaid’s tale", säsong 1-3 finns på HBO Nordic.