Starkt om slavarnas flykt genom underjorden - Dagsfärska skeenden i USA som upploppen i Charlottesville understryker aktualiteten i Colson Whiteheads Pulitzerbelönade "Den underjordiska järnvägen", en roman om slaveriet - men också om den eviga rasismen.
I Colson Whiteheads roman "Den underjordiska järnvägen" får nätverket som hjälpte förrymda slavar att fly till stater där slaveriet avskaffats bokstavlig betydelse. Det var en metafor vars betydelse förstärktes av att de motståndare mot slaveriet som hjälpte flyktingarna kallades "guider" eller "herdar". Gömställena kallades "stationer", och de som gömde slavarna i sina hem kallades "stationsmästare". Flyktingarna fick en "biljett" och kallades "passagerare".
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
I boken blir det en faktisk järnväg som löper under jord. Det förstärker den litterära kraften, när huvudpersonen Cora, som rymt från en plantage i Georgia, plågas på sina långa resor under jorden i en godsfinka eller på ett flak på hjul utan väggar och tak. I en intervju i DN (26/8) berättade Colson Whitehead att det var i denna bokstavliga bemärkelse som han själv föreställde sig den underjordiska järnvägen som barn.
Att framställa "järnvägen" på det sättet ger en bild av de flyende slavarnas fortsatta fångenskap. Där den historiska underjordiska järnvägen ledde slavarna till frihet (30 000 slavar kan ha funnit friheten den vägen) låter Whitehead Cora och en medflyende slussas från den ena osäkra platsen till den andra. Rasismen fanns kvar trots att nya lagar stiftats. Även i stater som avskaffat slaveriet kunde slavjägarna gripa förrymda slavar och föra dem tillbaka till den stat de flytt ifrån.
De blev aldrig helt fria, och instängdheten och mörkret i deras belägenhet får ett fysiskt korrelat i järnvägen, på en gång frihetsmöjlighet och fängelse.
De senaste årtiondena har författare som Toni Morrison, Valerie Martin, Caryl Phillips och Fred D’Aguiar skrivit lysande romaner om slaveriet. Förra året gavs både Colson Whiteheads roman och Yaa Gyasis "Vända hem" ut i original. Det ligger nära till hands att jämföra dem. Där Yaa Gyasi knöt ihop flera släktled låter Whitehead dessa försvinna i mörkret. Även Coras mamma rymde, men Cora avskyr henne då hon lämnade dottern. Någon harmoniserande tendens finns inte i hans roman. Tvärtom, den hägrande friheten är just en hägring.
Genom sitt förhållande till den faktiska historien gör sig Colson Whitehead till suverän härskare över sitt litterära universum. Han skriver en roman om slaveriet men också en roman om den eviga rasismen. Den underjordiska järnvägen var som mest aktiv på 1850-talet, men Whitehead skriver snarare om decennierna dessförinnan. Fast tidsangivelserna är diffusa, som för att visa det tidlösa.
Typiskt nog bygger Whitehead in skeenden från 1900-talet i boken. När Cora en tid finner en fristad i South Carolina försöker en läkare locka in henne i en eugeniskt motiverad steriliseringskampanj. Många afrikansk-amerikanska kvinnor utsätts för ett medicinskt experiment som starkt påminner om det ökända Tuskegee-experimentet (1932-1972) där 600 fattiga afrikansk-amerikanska män i Alabama deltog i en undersökning av hur syfilis utvecklas om den inte behandlas. De fick inte veta vilken sjukdom de led av, och de lurades att tro att de fick behandling mot en blodsjukdom. De fick ingen behandling alls.
Det innebär att Colson Whitehead fjärmar sig från den krönikeartade realism som präglade till exempel Yaa Gyasis roman. Det ligger en styrka i det. När han följer Cora och hennes flykt ger han en individualiserad bild av slaveriet, men han ger också en bredare bild av rasism och förtryck, ett förtryck som präglar samhällets alla nivåer: från det politiska styret till det pack som jagar förrymda slavar och den pöbel som lynchar slavar som grips och de vita som hjälpt dem.
I denna brytning mellan skilda berättar- och berättelsenivåer har Colson Whitehead skrivit en av de stora romanerna om rasismen.