Tänk nytt kring tiggeriet. Dagens ordning löser inget. - Lägga pengar i pappmuggen eller inte? Tiggeriet väcker långt större frågor än så och krav har hörts i åratal på att politiker ska ta tydligare tag i frågan.
Uppskattningsvis cirka 4 000 personer från andra EU-länder tigger idag på svenska gator och de åtgärder som hittills vidtagits har inte gjort antalet färre.
Regeringen sade länge blankt nej till att gå lagstiftningsvägen men har under året börjat svänga så smått. I våras sade sig statsminister Stefan Löfven (S) inte helt vilja utesluta förbud mot tiggeri. På torsdagskvällen plockade civilminister Ardalan Shekarabi (S) upp tråden. Regeringen överväger nu att införa tiggeriförbud, förklarade han i DN. Som första steg ska det inhämtas erfarenheter av de modeller som tillämpas i nordiska grannländer.
Målet måste vara att få bort tiggeriet, resonerade Shekarabi.
"Lösningen på diskrimineringen och utanförskapet i Rumänien och Bulgarien är inte och kommer aldrig att vara att vi har tiggeri på svenska gator. "
Kommunerna behöver mer stöd från statlig nivå för att hantera situationen, konstaterar Shekarabi och talar om ett möjligt förbud på nationell eller lokal nivå.
Det förra finns redan i Danmark och det senare i Norge. Finland har inget förbud, men har arbetat med lagförslag under tidigare regeringar. Mot den bakgrunden är det naturligt att regeringen vänder blicken mot våra nordiska grannar, men den gröna delen av ministären har redan sin uppfattning klar. Miljöpartiet gick snabbt ut och dementerade planerna på tiggeriförbud. Partisekreteraren Maria Ferm underströk i en TT-kommentar att regeringen inte ska använda straffrätt mot människor som ber andra om hjälp.
Tanken är förståelig. Fattigdom kan inte förbjudas - men däremot hanteras på en rad olika vis. Och hur rimligt är det egentligen att befästa en ordning där folk från andra EU-länder får sitt levebröd genom att tigga på svenska gator?
Tidigare statsministern Göran Persson (S) formulerade det väl i SVT:s Agenda i våras.
"Har man en gång accepterat principen att människor ska ned på knä för att klara sin försörjning, då är det bara fråga om vilken som är nästa grupp att tvingas stå på knä. "
Han uppmanade de utsatta romer från Rumänien och Bulgarien som det oftast handlar om att åka hem och ta kampen för sina rättigheter. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort för de enskilda, men tveklöst är politiska brister i tiggarnas hemländer det grundläggande problemet. Där har EU ett stort ansvar som försummats under många år.
När Rumänien och Bulgarien var kandidatländer till EU ställde unionen krav på krafttag mot korruption och bättre behandling av minoriteter. Ändå släpptes de båda länderna sedan in i unionen utan att ha gjort tillfredsställande framsteg på dessa områden. Det misstaget borde EU ägna betydligt mer kraft åt att försöka rätta till.
"De länder som erhåller stöd och bidrag nekar kontroll över hur medlen används, där ligger problematiken", säger Albert Lindgren på den romska intresseorganisationen Roma International. Tiggeriförbud ser han som ett sätt för länder att fly från ansvar.
Men det är inte alldeles lätt att se vad Sverige har för gångbara alternativ. På senare år har tiggeri förbjudits på allt fler håll i Europa. Och på samma sätt som det är svårt för Sverige att avvika alltför mycket från övriga EU när det gäller flyktingmottagning kan det bli svårt att avvika i fråga om regler för tiggeri. Tiggarna lär helt enkelt söka sig till det land där de tror sig få minst dåliga villkor.
Det är olustigt att tänka i sådana banor, men det vore naivt att låta bli. Därmed inte sagt att Sverige ska hasta fram någon ny ordning. I första hand bör det sökas lösningar inom det ramverk av lagar och regler som redan finns. Så har det till exempel gått att lösa problem med tiggare som olovligen slagit läger på andras mark.
Men det duger inte att, som MP, säga blankt nej till att snegla på grannländer, tänka, utreda och diskutera alternativ. Kunskap är sällan fel. Dessutom har Shekarabi rätt - fattigdom ska inte lösas med tiggeri.