Ta oss till VM för minnenas skull - Varje fotbolls-VM ger minnen för livet. Så snälla; ta oss till Ryssland och sätt nya avtryck. Vem vet när chansen kommer igen? Utgångsläget kunde inte ha varit bättre - även om Italien är Italien.
Milano välkomnade det svenska fotbollslandslaget med dimma och ett kylslaget duggregn som trängde genom märg och ben. Jag vet inte om det var det täta diset, men atmosfären runt San Siro, där Janne Anderssons mannar tränade lätt på söndagskvällen, kändes ödesmättad.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är här, inför 75 000 italienska supportrar och drygt 1000 svenskar, som allt ska avgöras. En VM-biljett och 100 miljoner kronor står på spel. Plus så himla mycket annat.
Som minnen.
Det är ju till stor del det vi lever för och formas av.
Mycket av det jag relaterar till i mitt eget liv handlar om idrottshändelser. Som att vi hemma i Småland hade bestämt att döpa vår nyfödda katt till den spelare som gjorde sista målet i VM-finalen 1970. Carlos Alberto? Ja, så var det ju, men katten fick ändå heta Greven till slut.
Minnet av Pelés enkla, geniala framspelning till Carlos Albertos kompromisslösa fullträff till 4-1 mot…just det…Italien finns ändå fortfarande kvar på näthinnan.
Men minnena blir så mycket starkare när Sverige är med. Det formar inte minst fotbollsintresserade barn- och ungdomar när man är som mest påverkbar.
Från 1970 minns jag mest Ronnie Hellströms ödesdigra miss mot… just det…Italien som resulterade i förlust 0-1.
Sedan dess har varje VM med svenskt deltagande gett nya bestående minnen. Som Ralf Edströms volley mot Västtyskland 1974 i hällregnet följt av Bengt Grives "och vad är klockan?" Eller den politiska diskussionen under VM 1978 i Argentina. 1-2, 1-2, 1-2 och ut i marschtakt i Italien 1990. Den underbara sommaren 1994, med jobb på redaktionen sena kvällar, följt av soliga båtturer på Mälaren med papperstidningen, kaffe och äggmackor på förmiddagarna.
2006 var jag på plats i Tyskland, följde varje steg Zlatan Ibrahimovic och landslaget tog och minns framför allt det böljande blågula publikhavet på Olympiastadion i Berlin och Teddy Lucics tunga utvisning i åttondelsfinalen mot Tyskland.
Sex svenska VM-slutspel i mitt liv, alltså. Hittills.
Nästa år kan det bli ett sjunde, i Ryssland. Sverige har aldrig tidigare missat tre raka slutspel och förhoppningsvis fortsätter den sviten.
Men det vore en bragd av högsta märke att slå ut Italien - som inte missat ett VM sedan 1958 - i playoff. Utgångsläget kunde inte vara bättre, efter 1-0 på Friends i första mötet.
Det räcker med oavgjort för att snuva Italien (här finns det inte ens på kartan att ett VM spelas utan Italien. Mamma Mia!) på VM-biljetten. Ett svenskt mål…då måste Italien göra tre.
Albin Ekdal kommer att saknas i det svenska laget, ett avbräck, men det svenska laget kommer att stå upp och göra precis allt som krävs för att ta sig till Ryssland.
Det kommer att bli svårt, mycket svårt, då Italien är ett helt annat lag hemma på mäktiga San Siro och mästerliga att klara sig ur den här typen av knipor. Sverige slår fortfarande ur underläge och har allt att vinna, medan Italien har allt att förlora.
Janne Andersson spelade också på just detta vid den avslutande presskonferensen. Det gäller att vara smart och inte inrikta sig på försvar i 90 minuter, utan våga hålla i bollen när man har chansen. Annars blir uppgiften Blågult övermäktig.
För fyra år sedan åkte Sverige ut mot Portugal i playoff. Då var det Cristiano Ronaldo som fällde avgörandet.
Nu hoppas jag få helt andra bestående minnen. Först på San Siro. Sedan i VM nästa år.