FN förälskat Sverige saknas i toppskiktet - Sverige har genomlevt sju decennier med kärvänliga relationer till FN. Ibland har banden präglats av passion, ibland av frustration. Men Sverige har i stort sett förblivit världsbjässen lojal, och fortsätter att vara ekonomisk storstödjare samt moraliskt stark röst.
GENÈVE Det har gått över 60 år sedan Dag Hammarskjöld utsågs till FNs generalsekreterare, och åtta år senare dog i en flygkrasch i Afrika. Fortfarande möter i många FN-sammanhang beundrande kommentarer om honom och Sverige som FN-stöttare. Nog är det sant att Sverige genom årtiondena varit en trogen och engagerad FN-vän, oavsett färg på regeringarna. Ett svalare FN-intresse märktes dock under den senaste borgerliga regeringen som var mer inriktad på Europa och EU-samarbete.
Med Löfvén-regeringen tycks FN-intresset ha flammat upp igen, särskilt engagemanget för mänskliga rättigheter, nedrustningsfrågor och utvecklingsarbete. Det hänger också samman med att Sverige den första januari 2017 intar en post som icke-permanent medlem i FN:s säkerhetsråd under en tvåårs-period. Det är fjärde gången som Sverige får sitta med i säkerhetsrådet. Förväntningarna är avsevärda även om det är tveksamt om svenska insatser kommer att kunna påverka världshändelser som krigen i Syrien, Irak och Jemen eller kriserna i Libyen, Afghanistan och Nordkorea.
Men Sverige är väl ansett i FN för en stabil roll, tålmodigt humanitärt och ekonomiskt stöd och enveten kompromissvilja. Under åren anses Sverige ha skapat en samsyn bland många av världens länder när det gäller exempelvis utvecklingsfrågor, jämställdhet, mänskliga rättigheter och klimatfrågor. Särskilt har svenska FN-diplomater visat framfötterna under arbetet med Agenda 2030, FN:s hållbarhetsmål framtill 2030. Från svensk sida har man signalerat en vilja att gå i täten för att driva utvecklingsagendan framåt.
Fast samtidigt finns en frustration i det svenska FN-lägret med att förändringar och reformer inom FN går oändligt långsamt. Låsningen i säkerhetsrådet mellan USA och Ryssland, och FN:s oförmåga att stoppa krig som i Syrien, Ukraina och Jemen har också lett till irritation och besvikelse. En otålighet med att få stopp på sexövergrepp inom FN:s fredsbevarande styrkor är ett annat skäl till missnöje.
Trots det har Sverige fortsatt att vara en gyllene kassako för FN genom åren. Sverige betalar runt en procent av FNs reguljära budget, vilket motsvarade 210 miljoner kronor under 2016. Även de fredsbevarande operationerna stöttas av starkt svenskt stöd. Här betalades även en procent under 2016, vilket motsvarar runt 500 miljoner kronor. Och till humanitära organisationer som FNs flyktingkommissariat är Sverige en av de största bidragsgivarna i absoluta tal.
Men i förhållande till det politiska och ekonomiska engagemanget finns förvånansvärt få svenskar på topposter i FN just nu. Genom åren har stjärnor som Hans Blix, Rolf Ekéus, Hans Corell, Staffan de Mistura och Jan Eliasson gett lyskraft. Men den svenska närvaron i FN:s toppskikt har tunnats ut.
Så är också fallet i FN:s fredsbevarande operationer. Framtill mitten av 1990-talet hade Sverige omkring 500 soldater utplacerade i FN-tjänst. Från 2011 var antalet lägre än 30 personer per månad. I december sändes dock ett svenskt truppbidrag till Mali där 250 svenskar nu är placerade. Här kan ett FN-förälskat Sverige göra bättre ifrån sig, kanske även sända kvinnliga styrkor vilket torde passa in i världens första feministiska utrikespolitik.