Ibsen och flyktingfrågan går igen i Berlin - "Kultur är den bästa integrationsmotorn", sa Tysklands kulturminister, Monika Grütters (CDU), när hon invigde den 53:e upplagan av Theatertreffen i Berlin.
Det där kan man ju orda om. Klart är i alla fall att en bra integrationsmotor inte automatiskt spottar ur sig bra kultur. Vilket öppningspjäsen, Karin Beiers "Schiff der Träume" från Deutsches Schauspielhaus i Hamburg, var ett tydligt exempel på. Europeisk högborgerlig orkester på ett kryssningsfartyg tvingas dela utrymme med nordafrikanska flyktingar som räddats ur Medelhavet. Hur ska det här gå? Orkestern som är där för att ta farväl av sin hädangångna dirigent, och så kommer där en massa svarta män och dansar afrikansk dans genom mästarens utspillda aska. Jag letade förtvivlat efter olika lager av svårtydd tysk ironi när de bullriga flyktingarna började liva upp de stela orkestermedlemmarna. Men när det hela slutade i härlig dansbattle på däck gav jag upp.
Theatertreffen är en av europeisk teaters mest prestigefulla sammankomster och har som ambition att bjuda in de tio bästa tyskspråkiga pjäserna från det föregående året. Vad "Schiff der Träume" hade i det urvalet att göra är svårt att förstå. Möjligen visade den att Teatertyskland nog måste gasa lite med den där integrationsmotorn, för tiden då lite multikultimys skulle fixa Europa är förbi.
Redan vid förra årets Theatertreffen var det tydligt att den allt svårare situationen för människor på flykt skulle färga av sig på repertoaren. På årets upplaga, som avslutas denna söndag (22/5), dominerade temat framför allt de debatter och diskussioner som hölls på festivalen.
Den som bäst tog sig an det på scen var israeliska Yael Ronen med pjäsen "The situation", i vilken sex personer från olika länder i Mellanöstern möts på en språkskola i Neukölln. Det låter som en skolpjäs, jag vet, men Ronen och hennes ensemble kvaddade både politiskt korrekta och icke politiskt korrekta föreställningar på ett sätt som fick publiken att dra efter andan och vråla av skratt på samma gång.
Bakom de utvalda pjäserna i år stod en till stora delar ny generation regissörer som aldrig tidigare medverkat på festivalen. Dessutom medverkade fler kvinnor än någonsin tidigare, kunde juryn skryta med.
Av de fem pjäser som jag hade möjlighet att se under festivalens två veckor var det slående att de mest klassiskt narrativa och minst avantgardistiska till sin form kom från detta yngre garde. Simon Stone tog på ett diskret sätt Henrik Ibsens näst sista pjäs, "John Gabriel Borkman", in i samtiden, och Daniela Löffners "Väter und Söhne", efter Ivan Turgenjevs roman, höll publiken i ett säkert grepp under fyra timmar.
Ytterligare en Ibsenpjäs, "Ein Volksfeind" ("En folkfiende"), fick plats i programmet, och blev i Stefan Puchers version ett science fiction-drama om fracking (denna styggelse till gasutvinning) och perverterad digital direktdemokrati.
Ibsen tycks förresten ha en stående inbjudan till Theatertreffen. Sedan 1990 har norrmannen spelats vid tjugoen tillfällen på festivalen. Få andra kan visa upp ett sådant cv. Att en av 1800-talets stora moralister har den här ställningen handlar väl till viss del om kvaliteten på hans pjäser, men säger nog ännu mer om teaterns behov av att vara en moralisk instans i samhället.