Motståndet blev Peter Weiss hemland - Idag är det 100 år sedan Peter Weiss föddes. I efterkrigstidens Tyskland blev han en hyllad dramatiker och en förebild i kampen mot såväl fascism som imperialism - men i Sverige, där han levde större delen av sitt liv, kom han aldrig över känslan av utanförskap.
Vem var han egentligen, den världsberömde konstnären, filmmakaren, författaren och dramatikern, som kom till Sverige 1939 som 22-årig judisk flykting och som dog i Stockholm 1982? Han talade svenska flytande och skrev sina första verk på svenska men förblev en främling i sitt nya hemland. Berömd blev han först när han återvände till sitt modersmål tyska. Idag skulle han ha fyllt 100 år.
I Tyskland betraktas Peter Weiss ofta som en rent tysk författare. Flera nyutkomna verk framhåller dock den viktiga roll Sverige spelade i hans liv och verk. Dit hör en psykologisk studie, "Peter Weiss. Der heimatlose Weltbürger" (J H W Dietz) av den välkända västtyska journalisten och biografiförfattaren Birgit Lahann. För sin bok om "den hemlösa världsmedborgaren", som undertiteln lyder, har Lahann valt att söka upp den person som stått Peter Weiss närmast. Hon inleder sin bok med en skildring av sitt första besök hos Gunilla Palmstierna-Weiss i en charmig våning i Stockholm. Där fick hon höra hur paret träffades, det var i Skåne 1952. När Peter fick höra Gunillas namn sa han ironiskt: "Jaha, en slottsfröken som inte har en aning om hur det ser ut i världen. " Han insåg dock snart sitt misstag och i en diskussion om surrealismen fann de varandra. De blev ett par, de gifte sig 1964, och fram till hans död i en hjärtinfarkt 1982 stod hon vid hans sida.
Lahann tecknar ett personligt porträtt av en mycket komplex och skör människa som slits mellan olika världar. Då hennes journalistiskt skrivna bok lämpar sig väl för läsare som hittills inte befattat sig med Peter Weiss och vill veta vem han var, kan man hoppas att den snart översätts till svenska.
I samarbete med Gunilla Palmstierna-Weiss rekonstruerar Lahann Peter Weiss liv. Han föds den 8 november 1916 i närheten av Berlin. Fadern, en judisk textilfabrikör från Ungern som kämpat för Habsburgimperiet under första världskriget, blev tjeckoslovakisk medborgare när segrarmakterna efter krigsslutet 1918 drog nya gränser. Modern, en tysk-schweizisk skådespelerska, som har två söner från ett tidigare äktenskap, ger upp sitt yrke när hon gifter om sig. Peter och hans tre yngre syskon får vad som då ansågs vara en god borgerlig uppfostran. Hans konstnärliga talanger upplever föräldrarna som ett hot. Han måste genomgå flera psykoanalyser för att befria sig från sin traumatiska uppväxt.
Fadern har konverterat och låtit döpa sina barn evangeliskt. Att Peter har judiskt påbrå får han först veta som 17-åring när hans halvbröder, båda glödande nazister, beklagar att han inte får vara med om att bygga upp Hitlers germanska storrike eftersom han inte är "rasren".
När Hitler kommit till makten lämnar familjen Tyskland. Efter ett par år i England slår de sig ner i Tjeckoslovakien men flyttar 1938 för gott till Sverige. Peter Weiss är just då i Schweiz för att besöka sin idol Hermann Hesse och kommer därför först 1939 till Alingsås, där fadern bygger upp en textilfabrik. Han livnär sig som mönstertecknare. För hans önskan att bli konstnär har föräldrarna ingen förståelse. Före flytten till Sverige har modern bränt upp alla hans målningar av rädsla för att svenskarna också ska finna sonens konst "urartad". Peter Weiss är chockad och hans hat mot föräldrarna växer.
1943 gifter han sig med den svenska konstnären Helga Henschen. Paret får dottern Rebecca men skiljer sig 1947. Han har olika kvinnorelationer och gifter sig pro forma med en spanjorska, som blivit gravid. När sonen Paul föds 1949 är de dock redan skilda, och sonen växer upp hos modern.
Peter Weiss blir svensk medborgare 1946 och skickas året därpå av Stockholms-Tidningen som reporter till Tyskland. Han känner en stark samhörighet med det tyska folket. Sin resa skildrar han i boken "De besegrade" (1948).
Förtvivlat kämpar han för att integreras i sitt nya hemland. Förgäves! Som emigrant förblir han en misstänkt utlänning. Han målar tavlor som ingen vill köpa och gör experimentfilmer som ingen vill se. Först när han träffar den tolv år yngre, politiskt engagerade konstnären Gunilla Palmstierna, som vuxit upp på kontinenten och förstår hans problem, får han det stöd han alltid längtat efter.
Men inte förrän har bearbetat sin traumatiska uppväxt och skildrat den i sina självbiografiska skrifter "Diagnos" och "Brännpunkt" kan han höja blicken från det egna eländet och se det allmänna. Han får skuldkänslor för att han så länge levt i sin egen värld i stället för att bekämpa nazismen, men också för att han har överlevt Förintelsen när så många andra mördats.
I början av 60-talet engagerar han sig politiskt. I Sverige bekämpar han öppet det han alltid känt avsky för: de fascistiska och rasistiska tendenserna i det svenska borgerskapet, teknokratin, den materialistiska socialismen. Han blir kommunist i protest.
I Västberlin uppförs 1964 hans drama "Mordet på Marat". Under det kalla krigets höjdpunkt ställer han i en originell surrealistisk pjäs de olika positionerna mot varandra: Marat företräder den kommunistiska ståndpunkten och de Sade den kapitalistiska. Weiss blir plötsligt internationellt berömd.
1965 följer oratoriet "Rannsakningen" om Auschwitzrättegångarna, 1966 pjäsen "Sången om Skråpuken" om kolonialismen, 1968 boken "Notiser om det kulturella livet i Demokratiska republiken Viet Nam". Från 1970 till 1980 arbetar han på sitt sista stora verk, "Motståndets estetik". Romantrilogin, som skildrar det kommunistiska motståndet, får stor internationell uppmärksamhet och anses idag vara ett av 1900-talets främsta verk.
För 60-talets västtyska protestgeneration blir Peter Weiss en kultfigur, en förebild i kampen mot fascism och imperialism. I den östtyska staten hyllas han först entusiastiskt men då han kritiserar förtryckarsystemet och skriver ett drama om Lev Trotskij slocknar begeistringen snabbt.
Den internationella uppmärksamheten väcker intresset för Weiss i Sverige. Hans dramer översätts och spelas på de stora teaterscenerna. Även för den svenska protestgenerationen blir han en förebild, och i början av 70-talet diskuteras han intensivt vid de svenska universiteten. Werner Schmidts nyutkomna biografi "Peter Weiss. Ett liv som kritisk intellektuell" (Tankekraft Förlag) visar vilken central roll han spelade för den generationen. Schmidt, född 1944 i Tyskland, kom som 20-åring till Sverige och förälskade sig i en svenska. Efter sina studier i Tyskland återvände han, gifte sig och slog sig ner i Sverige. Han doktorerade i historia och fick en professur i nutidshistoria vid Södertörns högskola. Som svensktalande har han för sin biografi kunnat utnyttja material som hans tyska författarkolleger inte haft tillgång till. Han började skriva sin bok på svenska, men då det renommerade tyska förlaget Suhrkamp, som ger ut Peter Weiss verk, var intresserat av den, författade han den parallellt på tyska ("Peter Weiss. Leben eines kritischen Intellektuellen").
Undertiteln antyder att Schmidt i första hand skrivit boken för sina vänsterintellektuella generationskamrater. Trots att den svenska versionen inte är lika tätt tryckt som den tyska är den krävande lektyr för läsare som inte redan känner till Peter Weiss. Men då det finns många Weiss-beundrare även i Sverige torde Schmidts bok finna en bred läsekrets.
Men med tanke på hur mycket som har skrivits om Peter Weiss, inte bara i Tyskland utan även i Sverige, är det trots Schmidts imponerande forskningsinsats inte helt riktigt att presentera boken som den första omfattande biografin om Peter Weiss, som förlaget gör. Litteraturvetaren Ola Holmgren, född 1946 och även han delaktig i den svenska proteströrelsen, har vid Södertörns högskola lett ett forskningsprojekt om Weiss och sammanfattat resultatet i ett gediget verk, "Peter Weiss i transit" (2014). Projektet undersökte vilken roll Peter Weiss tvåspråkighet spelade för hans författarskap, och kom till slut