Se vad som på vår tröskel står - Vi vill ha kvar luciatåget! Varje år i adventstid skallar detta rop på nätet, som om ett förbud vore aktuellt. Det är inte oskyldigt.
I en essä från 1990-talet beskrev Umberto Eco drivkrafterna bakom stöveltrampets ideologi. Han kallade dem "urfascism". Fascism är enligt Eco ett spel som kan spelas på många sätt. Genom hans text ljuder ett larm som vi bör uppfatta.
En spelpjäs som alltid finns med är rädslan för förändring. Den kan spelas ut genom att man säger sig värna om traditioner. Nästa drag är antydningen att traditionerna hotas av en yttre eller inre fiende - av främlingar, av minoriteter.
En närmast perfekt projektionsyta för dem som vill påskina en sådan hotbild, är det samtida lekfulla dagisluciatåget där småflickor kan bära tomtedräkt, där pojkar med brun hud slipper vara pepparkaksgubbar om de inte vill men däremot får ha luciakrona.
Fokus i urfascismens retorik skiftar, enligt Eco: fienden beskrivs som växelvis alltför svag och alltför stark. Metoden speglas i vissa svenska diskussioner idag, där minoriteter beskrivs som alltför svaga för att kunna göra nytta men starka nog att förtrycka den tysta majoriteten.
De sägs stjäla resurser från det samhällsbärande "glömda folket", för att använda en trumpsk språkfigur. De kommer utifrån - muslimer, flyktingar - eller finns mitt ibland oss - konstnärliga subkulturer, normbrytande kärlek. Vrångbilden skapas av ett hårt arbetande hederligt samhällsbärande skikt där immigranter och hbt-personer aldrig ingår - en enda kultur, ett enda folk, en enda nation.
I retoriken ingår en konstruerad konflikt mellan "etablissemanget" och "vanligt folk".
Med "etablissemanget" avses sällan de ekonomiskt mäktiga. Dit hör i stället de tolkande klasserna och den representativa demokratins aktörer - journalister, intellektuella och folkvalda.
Som "vanligt folk" framställs i kontrast de som svarar på affekter med affekt. Det sägs vara viktigt att bry sig om vad detta "vanliga folk" känner, oavsett om deras känslor har någon begriplig orsak eller inte. Och varje år vid den här tiden påstås alltså "vanligt folk" känna oro för jultraditionerna.
Det handlar om en affektens retorik, byggd på vad Eco kallar selektiv populism. Det känslomässiga svaret från en utvald grupp människor presenteras och accepteras som hela folkets röst. Eco förutspådde att det i framtiden skulle ske via nätet. Urfascismen i de samtida demokratierna, skrev han för tjugo år sedan, bär vardagskläder och kan uppträda i den oskyldigaste skepnad.
Fascism i de flestas ögon är stöveltramp, diktatur och avrättningar, inte att "Sverigevänner" oroar sig för luciatåg och andra jultraditioner. Insikten om fascismens vidrigaste effekter är så stark att dess mer vardagliga orsaker och metoder hamnar i skymundan.
Ja, även jag vill ha kvar luciatåget. Att uppskatta och odla traditioner är naturligtvis inte fascism. Ingen planerar heller att förbjuda luciatåg med levande ljus, stämningsfull körsång och flickor i glitter och vita särkar. Påståendet att det skulle vara under attack är ett agitatoriskt stridsrop mot ett hot som inte finns. Det är inte folkets röst vi hör. Det är inte uttryck för en oro vi behöver ta på allvar även om den är obefogad. Det är något värre.