Trump kan göra Biden en tjänst - Med en ny amerikansk president kommer en ny utrikespolitik. Hittills skymtar ambitioner om att återta den förlorade värld som fanns när Biden var andreman i Vita huset - men kanske behöver vi numera USA för en omstart och något helt annat?
Detta är en analyserande text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"America is back", utropade den nyvalde, blivande president Biden i veckan. USA är därmed redo att leda världen igen, meddelade han också.
Vad svarar då den värld som avses?
"Hurra", kanske? Bara "tack"?
Eller kanske får resten av världen - som de senaste åren framställts som en börda och mest avfärdats den amerikanske presidenten - bara ur sig ett stilla "Hur då?"
Det känns kanske inte direkt som om en Black Hawk-helikopter plötsligt har börjat hovra över västvärlden i betryggande syfte. Utan mer som en gammal bekant hör av sig och vill låtsas som om ingenting har hänt. För nu vill Biden återförenas med FN, Nato och Världshälsoorganisationen WHO. Och givetvis, Europa. Diplomati och diplomater ska bli inne igen.
Frågan är då hur entusiastisk resten av världen är inför ett USA som åter vill vara med och bestämma om andra?
USA var för många européer länge som drömmen om att ha en bra chef. Någon som är betydligt starkare, smartare och klokare än man själv är. Som kan gripa in och ställa till rätta när det håller på att gå över styr. Någon som skyddar en. Men också någon som det går att klaga på och som tar ansvar vid riktiga haverier. Det är med andra ord det svåraste som finns, och väldigt få som är bra på den typen av ledarskap.
Besvikelsen blir då också stor när den som blivit anförtrodd att leda helt enkelt inte klarar av det, eller ger sig själv sparken. På grund av för stora interna problem, till exempel. För vad gör man då? Kallar in sin egen armé som inte finns? Så har det ju ibland känts för Europa de senaste åren, även om det militärindustriella komplexet smickrar sig med att hålla ihop ändå och prata direkt med varandra utan inblandning av besvärliga folkvalda.
Lättnaden i både Berlin och Paris var ändå påtaglig så snart det stod klart att det kanske skulle bli ett maktskifte i Vita Huset. Biden är sedan tidigare känd som en multilateral politiker, som tror på motsatsen till "America First". Det passar både Macron och Merkel väl. Lite mindre bra är det för Boris Johnson, som ju delvis försöker krångla sig ur sin egen närmsta kontinent, och där ett separat handelsavtal med USA kan bli svårare att få till om det kärvar med EU.
Biden har också en större samsyn med Europa på spelare som Ryssland, Saudiarabien och Turkiet, som ju haft en behaglig och expansiv tillvaro de senaste åren.
Ett än mer arbetsamt projekt för Biden kan dock bli att motivera den gamla skolans mer expansiva utrikespolitik för de egna medborgarna i ett sargat land.
För hur går det till exempel att förklara att USA fört krig i Afghanistan i tjugo år för en ung amerikan som just röstade för första gången? (Eller för den delen någon annan människa, vid det här laget?) Det är som att försöka beskriva tiden före internet, när man ringde folk och slog upp saker i böcker. Det vill säga obegripligt.
Om Trump gör slag i saken och tar hem ytterligare hälften av de amerikanska soldater som är kvar i Afghanistan gör han Biden en tjänst nästan oavsett vad som händer med landet - eftersom det kommer att bli svårt att politiskt motivera att sedan öka trupperna igen.
Både USA:s nästa utrikesminister och nationella säkerhetsrådgivare som just utsetts av Biden är gamla veteraner från Hillary Clintons och Barack Obamas tid. De kommer båda från en tid när världen långsamt fick se hur USA drog sig tillbaka från ledarskap, till något mer ambivalent, efter de misslyckade invasionerna för att skapa fred och demokrati.
Men Biden vann stort bland unga väljare, och dominerade helt bland unga svarta väljare. För dem låg frågor som coronaviruset, rasism och miljö i topp bland det som avgjorde vem de röstade på. Och där finns en del hopp om att engagera en helt ny generation om vad poängen skulle vara med USA som ledare, eller åtminstone aktiv deltagare, i någon typ av globalt samarbete.
Det mest attraktiva med USA har ju kanske alltid varit idéer, och en obändig optimism om att saker faktiskt går att genomföra. Pandemin har visat, tydligare än någonsin i modern tid, på hur illa det går när alla sköter sitt eget, samtidigt som ett vaccin tydligen går att rassla fram på mindre än ett år genom samarbete.
En vinnare skulle då kunna vara klimatfrågan, som ju är helt beroende av samverkan mellan länder för att göra något avtryck alls. Och där skulle kanske mer än en avvaktande entusiasm över att USA är "tillbaka" inom utrikespolitiken kunna kännas både över generationsgränserna och långt ut i världen.