Trump skandalen blev snabbt en i mängden - Om man står ut med en viss fyrkantighet i berättandet är "The Comey rule" en sevärd liten repetitionskurs i ett politiskt skeende som tack vare ett överutbud av politiska skandaler under senare år nu ter sig märkligt avlägset.
Exakt vad skulle Vladimir Putin ha att vinna på att lägga sig i det amerikanska presidentvalet 2016? Inne hos Barack Obama, som ännu har några månader kvar av sin andra ämbetsperiod, sitter hans underrättelsechefer och funderar sedan Donald Trump har kammat hem sin överraskande seger med benäget bistånd från Kreml.
Tja, först och främst vill han få bort alla de ekonomiska sanktionerna som infördes i och med att Ryssland annekterade Krim. Men sedan vill ju Putin gärna försvaga Nato, liksom övriga försvarsallianser som inte inbegriper honom själv. Han vill se kärnvapenavtalet med Iran hävt och han vill låta turkarna ostörda attackera kurderna inne i Syrien. Dessutom vore det toppen med ett handelskrig mellan USA och Kina. Men viktigast av allt: bara genom att utså tvivel gällande valet som sådant vill han åstadkomma inrikespolitisk splittring och försvagning.
Och såhär fyra år efteråt och med facit i hand, kan vi nog konstatera att hans hackare och trollfabrikörer utförde sitt uppdrag med framgång.
Mitt i denna soppa försöker FBI-chefen James Comey hålla sig flytande. Han är utnämnd av Obama trots Republikanska böjelser och inledningsvis något av en hjälte inom Trump-lägret efter det att han bara några dagar före valet offentliggjorde att hans byrå hade återupptagit undersökningen av Hillary Clintons felaktigt hanterade mejl. Det här är hans berättelse, baserad på den bok han skrev efter det att Trump sparkade honom under förödmjukande former.
I allt väsentligt handlar det om dessa två utredningar: Hillarys mejlhaveri och Trumpkampanjens samröre med ryssarna. Bägge hamnar i Comeys knä, och bägge är naturligtvis vanskliga eftersom den drar in FBI i ett politiskt spel där man inte alls vill figurera.
Hur kunde han då låna sig till att så nära inpå valdagen meddela kongressen att man har för avsikt att åter öppna den avslutade undersökningen av Hillarys mejlhantering när detta med automatik skulle påverka utgången åtminstone något? Jo därför, menar serien (och Comey), att alternativet vore ännu värre. Man hade av en slump kommit över en laptop (tillhörig den frenetiskt skandalproducerande kongressledamoten Anthony Weiner) som innehöll tiotusentals mejl med anknytning till Hillary som man nu var så illa tvungna att gå igenom.
Offentliggöra eller inte? Comeys slutsats är att ett tigande vore värre. När det efter en eventuell seger för Hillary skulle framkomma, och det skulle det, att FBI satt på dessa uppgifter alldeles före valet och teg om saken, så skulle det undergräva inte bara valresultatets legitimitet utan hela FBI:s integritet. Och rimligen ligger det något i detta.
När det sedan gäller ryssarna och den Trumpkampanj som innehöll hela fyra komprometterade medarbetare, så visste Comey framför allt att Michael Flynn, som Trump skulle utnämna till nationell säkerhetsrådgivare, hade fört samtal med ryske ambassadören Kisljak om allt möjligt olämpligt. När Trump sedan beordrar honom att låta Flynn vara ifred och förkunna att presidenten inte är misstänkt för någonting alls, blir situationen omöjlig.