Nya domen har inte rätat ut frågetecknen - Frågetecknen har inte rätats ut heller i den nya domen mot aktivisten Elin Ersson, som fälls för att ha hindrat ett flygplan för att lyfta i syfte att stoppa en utvisning.
Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Rättegången mot flyktingaktivisten Elin Ersson har nu landat i en andra tingsrättsdom. Elin Ersson dömdes till straffansvar av tingsrätten redan i februari i år.
Till följd av ett grovt rättegångsfel, som SvD först rapporterade om, behövde saken tas om. Nu, ett drygt halvår senare, har tingsrätten ännu en gång kommit fram till en fällande dom. Påföljden blev även denna gång 60 dagsböter. Till skillnad från förra omgången är tingsrättens andra dom enhällig.
Det brott som Elin Ersson åtalats för återfinns inte i brottsbalken utan i den mer okända författningen luftfartslagen. Jag har skrivit om regelverket tidigare här i SvD (18/2, 2019) men det kan finnas skäl att säga det igen, med anledning av den nya domen.
Ansvarsregeln i luftfartslagen är oväntat mild och krångligt konstruerad. Det är inget allvarligt brott att obstruera så att flygtrafiken störs. Det särskilda straffbudet i luftfartslagen ligger påföljdsmässigt i samma kategori som plankning i kollektivtrafiken. Lagstiftaren tar tämligen lätt på sådana här handlingar.
I sak säger regeln att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte åtlyder vad befälhavaren på bestämmer om ordningen på ett flygplan kan dömas till ansvar. Ansvaret står och faller med befälhavarens, vanligtvis kaptenens, "order".
När tingsrätten dömde i målet förra gången uttryckte jag mig en aning skeptiskt mot domskälen. Vare sig befälhavaren eller någon ur kabinpersonalen hade hörts i målet. Det fanns därmed ingen bevisning om vad befälhavaren sagt eller inte sagt alls.
Denna lucka finns även i den nya domen. Inte heller i den andra omgången hördes någon ur flygpersonalen. Ändå ansåg tingsrätten att det fanns tillräcklig grund för en fällande dom. För egen del har jag samma bekymmer med den nya domen som med den förra.
Domstolens tolkning är att det enbart är kaptenen som kan bestämma att lampan om att spänna säkerhetsbältena ska tändas och att kabinpersonalens tillsägelser till Elin Ersson utgjorde ett förmedlande av vad befälhavaren bestämt.
Eftersom Elin Ersson hävdat att hon inte såg den tända lampan är det framför allt hur man ska se på kabinpersonalens tillsägelser som behöver bedömas. Agerade de verkligen på ett beslut från kaptenen? Frågan om befälhavaren faktiskt tog ställning till Elin Erssons agerande eller om kabinpersonalen agerade mot en ordningsstörning på egen hand får inget direkt svar i domen. Men möjligen behövs det inte något sådant svar.
En alternativ tolkning av lagens bestämmelse är att kabinpersonalens agerande i sådana här situationer alltid ska anses omfattade av ett beslut från befälhavaren. Beslutet behöver kanske inte nödvändigtvis vara explicit. Kabinpersonalen tilldelas med denna tolkning makten att genomdriva beslut från befälhavaren som aldrig uttalats - beslutet förutsätts finnas där som en implicit förutsättning för att kabinpersonalen ska kunna utföra sitt arbete.
Det framgår dock inte av domskälen om det är så som tingsrätten tolkat regeln eller om domstolen trots avsaknaden av konkreta uppgifter funnit det ställt utom rimligt tvivel att befälhavaren explicit uttalat sig i just Elin Erssons fall.
Domen mot Elin Ersson lämnar frågor efter sig. Möjligen är det en indikation på att detta inte är sista prövningen av detta fall. Kanske behöver luftfartslagens ansvarsregel klarläggas genom en prövning i högsta instans? Mig veterligen har dessa regler aldrig varit föremål för Högsta domstolens tolkning.